LPT/LRV bältning

Svaret på frågan om när en patient som vårdas enligt LPT eller LRV får spännas fast med bälte, och hur länge, följer av 19 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.^[2] För sluten rättspsykiatrisk vård gäller samma regel genom hänvisningen i 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård till 18–24 §§ LPT.

Förutsättningar. Bälte får användas endast om det finns en omedelbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Åtgärden ska vara kortvarig, hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under hela tiden och beslutet fattas av chefsöverläkaren. Om det finns synnerliga skäl får fastspänningen förlängas; IVO ska då underrättas utan dröjsmål. Socialstyrelsens bindande föreskrift HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 § anger uttryckligen att ”längre än kortvarigt” ska avse fyra timmar och att IVO då ska underrättas utan dröjsmål. Förarbeten till tidigare lagstiftningsförsök pekade redan mot samma fyratimmarsgräns.^[12]

Undersökningsskyldighet. Enligt HSLF-FS 2022:62 3 kap. 1 § ska en vuxen patient som hålls fastspänd undersökas minst var fjärde timme av en läkare som har rätt att fatta beslut om fastspänning.^[4]

Allmänna krav. Enligt 2 a–2 b §§ LPT får tvångsåtgärder användas endast om de står i rimlig proportion till syftet, om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga och om åtgärderna utövas så skonsamt som möjligt. Bältesläggning ska upphöra så snart den omedelbara faran är över.^[5]

Barn under 18 år. Enligt 19 a § LPT gäller särskilda tidsgränser: bältet får sitta i högst en timme och får bara förlängas genom nya beslut, timme för timme.^[9] Om fastspänningen sammanhängande överstiger en timme ska IVO underrättas utan dröjsmål enligt 19 a § tredje stycket.^[10] Barn som utgör fara för annan. 19 a § avser enbart fara för att barnet självt lider allvarlig skada.^[11] 19 § LPT är enligt propositionen till 19 a § (Prop. 2019/20:84 s. 56) endast tillämplig på vuxna patienter – om faran i stället gäller att någon annan skadas ska situationen hanteras enligt annan reglering.^[6]

Beslutsordning. Bältesbeslutet fattas av chefsöverläkaren, och samma regel gäller enligt 8 § LRV jämförd med 19 § LPT för patienter i sluten rättspsykiatrisk vård.^[1] Enligt 39 § LPT får chefsöverläkaren uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter enligt lagen; om det finns särskilda skäl, får uppdraget lämnas till en annan läkare vid inrättningen. Beslut enligt 19 § andra stycket (förlängd fastspänning) får dock inte överlåtas till en annan läkare via särskilda skäl-spåret.^[7] Enligt Prop. 2019/20:84 s. 54–55 får förlängningsbeslut enligt 19 § andra stycket fattas av chefsöverläkaren eller, enligt 39 § första meningen, av en erfaren läkare med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna.^[8]

Vad som krävs i journalföringen. Verksamheten måste kunna visa att rekvisitet omedelbar fara för allvarlig skada var uppfyllt, att beslutet fattades av chefsöverläkaren, att personal var närvarande och att IVO underrättades när förlängning beslutades eller när sammanhängande tid för barn översteg en timme.

Materiell reservation. Tidsgränsen för vuxna om fyra timmar vilar på Socialstyrelsens bindande föreskrift HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 §, med Socialstyrelsens tidigare handbok och Ds 2014:28 som sekundärt stöd.^[3] Gränsen kan omprövas om lagstiftaren inför en uttrycklig lagstadgad tidsgräns, vilket har föreslagits i Ds 2014:28 men inte lett till lagändring. En granskande myndighet eller domstol kan i det enskilda fallet bedöma att en fastspänning som inte är ”kortvarig” inte är laglig, även om ingen fast timgräns har överskridits.

LPT 2 a–2 b §§ – proportionalitet och subsidiaritet. Tvångsåtgärder får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet och om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. Fastspänning ska upphöra så snart den omedelbara faran är över. Dessa allmänna principer bär subsidiaritetsresonemanget för vuxna och utgör ramen för att 19 § LPT ska tillämpas restriktivt.^[5]

LPT 19 § – bälte för vuxen. Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. Om det finns synnerliga skäl får det beslutas att patienten ska hållas fastspänd längre än som anges i första stycket. Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning.^[3] IVO ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.

LPT 19 a § – bälte för patient under 18 år. Om det finns en omedelbar fara för att en patient som är under 18 år lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga, får patienten spännas fast med bälte. Ett beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst en timme. Tiden får förlängas genom nya beslut som gäller under högst en timme i taget. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. IVO ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som överstiger en timme.^[10] 19 a § avser fara för att barnet självt lider allvarlig skada. Enligt propositionen till 19 a § (Prop. 2019/20:84 s. 56) ska 19 § därefter tillämpas endast på vuxna patienter, och barn som utgör fara för någon annan hanteras inte uttryckligen i 19 a §.^[6] Enligt propositionen till 19 a § (Prop. 2019/20:84 s. 53–55) får bältesläggning av ett barn inte användas för att hindra att barnet skadar någon annan; situationen ska hanteras på annat sätt, exempelvis genom avskiljande enligt 20 a § eller andra mindre ingripande åtgärder.^[11]

LPT 6 a § – kvarhållande. Vid kvarhållande enligt 6 § får en patient som hålls kvar kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning i sådana fall som anges i 19 § eller 20 §. För barn gäller särskilda tidsgränser enligt 19 a § och 20 a §.^[13]

LRV 8 § – hänvisning till sluten rättspsykiatrisk vård. Vid sluten rättspsykiatrisk vård enligt LRV gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 18–24 §§ LPT, om inte annat anges i 8 a § LRV. Det innebär att 19 § LPT, inklusive rekvisit, beslutsordning och rapporteringsskyldighet, gäller även för patienter i sluten LRV.^[1] Motsvarande gäller för barn under 18 år enligt 19 a § LPT, som enligt laghänvisning i 8 § LRV jämförd med 19 a § LPT blir styrande även inom sluten rättspsykiatrisk vård.^[9]

Rapportering och tillsyn. Underrättelseskyldigheten i 19 § tredje stycket LPT inträder vid varje förlängningsbeslut enligt andra stycket för vuxna; motsvarande underrättelseskyldighet för barn följer av 19 a § tredje stycket när sammanhängande tid överstiger en timme.^[2]

Proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. Fastspänning ska ”med visst undantag” få ske bara kortvarigt, och bälte bör inte användas längre än någon eller högst några timmar. Bestämmelsen tar sikte på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan bemästras på något annat sätt. Fastspänning får aldrig tillgripas i bestraffningssyfte.^[15]

Ds 2014:28 Delaktighet och rättssäkerhet vid psykiatrisk tvångsvård. Avsaknaden av en uttrycklig tidsgräns i 19 § LPT har kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt. Promemorian föreslog att det av 19 § första stycket LPT ska framgå att patienten som huvudregel kortvarigt får spännas fast med bälte och att sådan fastspänning får pågå högst fyra timmar, med mobilt bälte högst 60 minuter och för barn under 18 år högst två timmar.^[12] Förslaget har inte lett till lagändring i denna del.

Prop. 2019/20:84 Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården. För barn under 18 år infördes genom SFS 2020:354 uttryckliga tidsgränser i 19 a § LPT. Beslutet gäller högst en timme och får förlängas genom nya beslut om högst en timme i taget. IVO ska underrättas om sammanhängande tid överstiger en timme. Motsvarande reglering gäller i sluten LRV genom hänvisningen i 8 § LRV.^[9][1]

RÅ 1998 ref. 14 (historisk prejudikat). Föreskriften i 19 § LPT om underrättelse till tillsynsmyndigheten angående vissa beslut om bältesläggning ansågs som sådan föreskrift enligt 4 § lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område att underlåtenhet att underrätta tillsynsmyndigheten kunde prövas i mål om disciplinpåföljd.^[16] Domen är numera prejudikat under ett upphävt system: lagen (1994:954) upphävdes den 1 januari 2011 och patientsäkerhetslagen (2010:659) trädde i kraft samma dag, där påföljderna varning och erinran ersattes av IVO:s klagomålshantering enligt 7 kap. PSL, prövotid enligt 8 kap. PSL och återkallelse av legitimation enligt 8 kap. PSL.^[17] Enligt SFS 2010:659 övergångsbestämmelse p. 6 ska den upphävda lagen alltjämt tillämpas vid prövning av disciplinpåföljd i domstol efter överklagande eller hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd efter återförvisning från domstol.

JO 3236-2006. Socialstyrelsen framhöll att bältesläggning ska kunna komma ifråga enbart när rekvisiten i 19 § första stycket LPT är uppfyllda.^[18] Integritets- och rättssäkerhetsskäl talar för att åtgärden inte bör få ett vidare användningsområde än vad lagen anger.^[21]

JO 4471-2011. JO granskade ett fall där en patient hölls fastspänd i upprepade fyra-timmarsperioder efter att en läkare per telefon ”diskuterat läget” utan personlig undersökning. JO ifrågasatte förfarandet och underströk vikten av att förlängningsbeslut föregås av en personlig undersökning av patienten, vilket också följer av lagtextens krav på chefsöverläkarens beslut.^[19]

JO 2782-2018. Beslut om tvångsåtgärder enligt bl.a. 18, 19 och 19 a §§ LPT får inte överklagas.^[20]

Socialstyrelsens bindande föreskrift HSLF-FS 2022:62. 9 kap. 3 § anger uttryckligen att ”längre än kortvarigt” ska avse fyra timmar och att IVO då ska underrättas utan dröjsmål – och är därmed den nu gällande rättsliga grunden för fyratimmarsgränsen för vuxna.^[3] Den ger också den detaljerade underrättelseskyldigheten enligt 19 § tredje stycket LPT för fastspänning som pågår mer än fyra timmar.^[2] Socialstyrelsens handbok Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård gäller parallellt som myndighetens vägledning, men den författningsreglerade gränsen finns i HSLF-FS 2022:62.^[14]

Bältesläggning är tillåten endast i en akut risksituation, ska beslutas av chefsöverläkaren och ska upphöra så snart faran är över.^[5] För vuxna saknas en uttrycklig tidsgräns i lag, men gällande rätt förutsätter att fastspänningen är ”kortvarig”.^[14] Fastspänning som utan synnerliga skäl pågår längre än fyra timmar (dvs. längre än kortvarigt) är inte förenlig med lagen och kräver synnerliga skäl, förlängningsbeslut och IVO-underrättelse enligt HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 §.^[3] För barn under 18 år gäller däremot en uttrycklig tidsgräns om en timme med möjlighet till förlängning i en-timmessteg.

Vem beslutar i akutskedet. Bältesbeslutet ska enligt 19 § LPT fattas av chefsöverläkaren, och samma regel gäller enligt 8 § LRV jämförd med 19 § LPT för patienter i sluten rättspsykiatrisk vård.^[2] Enligt 39 § LPT får chefsöverläkaren uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter enligt lagen; om det finns särskilda skäl, får uppdraget lämnas till en annan läkare vid inrättningen. Beslut enligt 19 § andra stycket (förlängd fastspänning) får dock enligt 39 § andra meningen inte överlåtas till en annan läkare via särskilda skäl-spåret, eftersom förbudslistan uttryckligen undantar just det beslutet från det utvidgade uppdraget. Huvudregeln i 39 § första meningen – uppdrag till en erfaren läkare med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna – berörs däremot inte av förbudslistan.^[7] Enligt förarbetena (Prop. 2019/20:84 s. 54–55) är förlängningsbeslut enligt 19 § andra stycket behöriga att fattas av chefsöverläkaren eller, enligt 39 § första meningen, av en erfaren läkare med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna.^[8] I kvarhållandeskedet (6 § LPT) fattas motsvarande beslut av legitimerad läkare enligt 6 a § LPT, med rätt för chefsöverläkaren att förlänga.^[13] Den rättsliga grunden för ett akut undantag från beslutsordningen är ansvarsfrihetsgrunderna i 24 kap. brottsbalken (nöd/nödvärn), som ligger utanför LPT och inte kan likställas med den normala beslutsordningen. Huvudregeln är att behörigt läkarbeslut (chefsöverläkare, eller läkare med uppdrag enligt 39 § första meningen, eller legitimerad läkare enligt 6 a § i kvarhållandeskedet) ska föreligga före verkställigheten. I en akut nödsituation ska personalen dokumentera den faktiska fara som föranledde åtgärden och omedelbart underrätta behörig läkare; chefsöverläkaren ska därefter snarast bekräfta eller ompröva åtgärden. Upprepade telefonbeslut utan personlig undersökning kritiseras enligt JO 4471-2011, och IVO har bedömt avsaknad av behörigt läkarbeslut före tvångsåtgärden som en brist.^[19][22][23]

Tillämpning på antagna typfall. Antag att en vuxen patient i sluten psykiatrisk tvångsvård blir akut våldsam mot sig själv. I akut nödsituation får personalen omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att avvärja allvarlig skada, inklusive att lägga patienten i bälte; ett formellt beslut ska därefter snarast fattas av behörig läkare och dokumenteras. Om faran kvarstår måste chefsöverläkaren, i kvarhållandeskedet legitimerad läkare enligt 6 a §, ta ställning till om det finns synnerliga skäl att förlänga, och IVO ska då utan dröjsmål underrättas enligt 19 § tredje stycket LPT och HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 §. HSLF-FS 2022:62 3 kap. 1 § kräver läkarundersökning minst var fjärde timme av en läkare som har rätt att fatta beslut om fastspänning.^[4] Fortsätter fastspänningen utan nytt ställningstagande ökar risken för kritik från IVO och JO, även om en enskild fyra-timmarsperiod i sig inte är förbjuden.

Antag i stället att en patient under 18 år hålls fastspänd i två timmar utan att beslutet förnyats timme för timme. Då har tidsgränsen i 19 a § LPT överskridits och IVO skulle ha underrättats redan efter en timme.^[9] Åtgärden är då inte laglig.

Risk och handlingsbetydelse. Den vanligaste risken är att förlängningsbeslut fattas utan att en behörig beslutsläkare har undersökt patienten, eller att sammanhängande tid för barn inte dokumenteras per timme. Verksamheten bör därför säkerställa att varje förlängning föregås av en dokumenterad personlig undersökning, att beslutsunderlaget anger om det finns synnerliga skäl, att personalnärvaro och fortlöpande tillsyn dokumenteras löpande och att IVO underrättas i rätt tid. Vid händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada ska vårdgivaren göra en lex Maria-anmälan enligt 3 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659).^[24] Övriga vårdskador omfattas av vårdgivarens utredningsskyldighet enligt 3 kap. 3 § PSL, inte av den externa anmälningsplikten.

Avskiljande enligt 20 § LPT. Närliggande tvångsåtgärd som hanteras i samma lagrum (18–24 §§ LPT, jämför 8 § LRV) och där en uttrycklig tidsgräns om åtta timmar med möjlighet till förlängning i åtta-timmarssteg gäller. Spåret kontrollerades och avgränsas: avskiljande har ett annat rekvisit (allvarligt aggressivt eller störande beteende som försvårar vården av andra patienter) och kräver inte omedelbar fara.^[25] Det styr inte svaret på bältesfrågan men kan vara relevant i samma patientärende om båda åtgärderna övervägs.

Kvarhållande enligt 6 § LPT. I akutskedet innan intagningsfrågan är avgjord kan patienten hållas kvar, och enligt 6 a § LPT får bälte användas i de situationer som avses i 19 och 20 §§.^[13] Spåret kontrollerades och avgränsas: det ger samma bältesregel, inte en avvikande. Det är därför inte styrande i sak men bekräftar att 19 § LPT gäller redan i kvarhållandeskedet.

Mobilt bälte. Diskuterat i Ds 2014:28 och i förarbeten till barnregleringen som ett mindre ingripande alternativ, men det är inte lagreglerat på samma sätt som fast bälte och har inte fått en uttrycklig tidsgräns i lag.^[12] Spåret avgränsas som närliggande men inte styrande för svaret på frågan om bälte.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Föreskrifterna har numera medfört en uttrycklig timgräns för vuxna: HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 § anger uttryckligen att ”längre än kortvarigt” ska avse fyra timmar, medan 19 § LPT alltjämt saknar timgräns i lag.^[3] Socialstyrelsens tidigare handbok och Ds 2014:28 utgör numera historisk bakgrund till samma utgångspunkt, inte den rättsliga grunden.^[14] Spåret avgränsas som relevant auktoritetsförändring men utan att det ändrar själva tidsgränsen eller lagkravet.

Historisk disciplinpåföljd enligt lagen (1994:954). Enligt RÅ 1998 ref. 14 var underlåtenhet att underrätta tillsynsmyndigheten enligt 19 § tredje stycket LPT en fråga som kunde prövas i mål om disciplinpåföljd enligt 4 § lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område.^[21] Lagen (1994:954) upphävdes den 1 januari 2011, då patientsäkerhetslagen (2010:659) trädde i kraft och påföljderna varning och erinran ersattes av IVO:s klagomålshantering enligt 7 kap. PSL, prövotid enligt 8 kap. PSL och återkallelse av legitimation enligt 8 kap. PSL. Spåret avgränsas som ett historiskt påföljdsspår som belyser vikten av underrättelseskyldigheten men där de processuella konsekvenserna numera hanteras genom PSL-systemet, inte genom 1994 års lag (som enligt SFS 2010:659 övergångsbestämmelse p. 6 alltjämt ska tillämpas i pågående äldre ärenden om disciplinpåföljd).^[17]

Tidsgräns för vuxna. Lagen anger ingen uttrycklig maxtid. Bedömningen att ”kortvarigt” motsvarar fyra timmar vilar numera på Socialstyrelsens föreskrift HSLF-FS 2022:62 9 kap. 3 §, som uttryckligen anger att ”längre än kortvarigt” ska avse fyra timmar; tidigare grundades bedömningen på Socialstyrelsens handbok och förarbetsuttalanden.^[3] En förändring vore möjlig om lagstiftaren inför en uttrycklig gräns, vilket har föreslagits i Ds 2014:28 men inte genomförts.^[12]

Mobilt bälte. Har diskuterats som ett mindre ingripande alternativ men är inte särreglerat med egen tidsgräns.^[14] Den rättsliga ramen är i praktiken densamma som för fast bälte via 19 § LPT, men det är oklart hur IVO och domstolar ser på förlängning av mobilt bälte i förhållande till Socialstyrelsens handbok.

Tillämpning i öppen LRV. LRV 8 § hänvisar till 18–24 §§ LPT i fråga om sluten rättspsykiatrisk vård.^[1] Av LRV 8 § följer att 19 § LPT endast gäller vid sluten rättspsykiatrisk vård. Bältesläggning av en patient i öppen LRV förutsätter därför att patienten först tas in i sluten vård. Enligt LRV 3 b § kan den som ges öppen rättspsykiatrisk vård åter ges sluten vård om de särskilda villkoren inte längre är uppfyllda, och enligt LRV 3 d § får chefsöverläkaren, om rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet, själv besluta om återintagning och anmäla beslutet till förvaltningsrätten inom fyra dagar.^[26][27] För övergång från öppen LPT gäller enligt 26 a § LPT att patienten på nytt får ges sluten vård om förutsättningarna i 6 § LPT är uppfyllda.

IVO-underrättelsens tidpunkt. För vuxna ska IVO underrättas vid förlängningsbeslut.^[2] För barn gäller en sammanhängande tidsgräns om en timme.^[9] Det är inte fullt ut klart hur IVO ser på underrättelser som görs retroaktivt, eller hur underrättelsen ska utformas för att möta tillsynskraven. IVO:s ändringsföreskrift HSLF-FS 2023:5 (ändringsförfattning till HSLF-FS 2022:46) reglerar chefsöverläkarens underrättelse- och uppgiftsskyldighet enligt 19, 19 a, 20, 20 a, 22 c LPT m.fl.; blankettkraven finns i grundförfattningen HSLF-FS 2022:46 3 kap. Notera att 22 b § LPT gäller elektronisk kommunikation och försändelser och inte bältesfrågan.^[10]

IVO-underrättelse enligt 19 § och 19 a § LPT. Underrättelseskyldigheten i 19 § tredje stycket LPT inträder vid varje förlängningsbeslut enligt andra stycket för vuxen; motsvarande underrättelseskyldighet för barn följer av 19 a § tredje stycket LPT när sammanhängande tid överstiger en timme.^[2][9] IVO:s ändringsföreskrift HSLF-FS 2023:5 (ändringsförfattning till HSLF-FS 2022:46) anger att underrättelseskyldighet finns i 19 § tredje stycket, 19 a § tredje stycket, 20 § tredje stycket, 20 a § tredje stycket, 22 c § och 22 b § fjärde stycket LPT; blankettkraven finns i grundförfattningen HSLF-FS 2022:46 3 kap. Den som ska underrätta är chefsöverläkaren; underrättelse ska ske utan dröjsmål.^[10]

Dokumentation. Beslut om fastspänning ska journalföras med tidsangivelser, synnerliga skäl, personalnärvaro och fortlöpande tillsyn. Beslutsfattarens namn och undersöknings-/telefontidpunkt ska framgå. De fullständiga journalföringskraven följer av patientdatalagen (2008:355) och Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2016:40 i konsoliderad lydelse, 3 och 5 §§) om obligatoriskt innehåll i patientjournal, inklusive identifikation, kontaktuppgifter, personaluppgifter, tidpunkt för vårdkontakt samt utredande och behandlande åtgärder. JO 4471-2011 visar att bristfällig dokumentation av förlängningar och uteblivna läkarundersökningar föranleder kritik.

Patientsäkerhetslagen (lex Maria). Vid händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada ska vårdgivaren snarast anmäla detta till IVO enligt 3 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659).^[24] Övriga vårdskador omfattas av vårdgivarens utredningsskyldighet enligt 3 kap. 3 § PSL, inte av den externa anmälningsplikten. Anmälningsskyldigheten gäller vårdgivaren, inte den enskilda yrkesutövaren.

Historisk disciplinpåföljd och nuvarande system. Den numera upphävda lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område upphävdes den 1 januari 2011, då patientsäkerhetslagen (2010:659) trädde i kraft.^[17] RÅ 1998 ref. 14 är numera prejudikat under det upphävda disciplinpåföljdssystemet, vars påföljder (varning och erinran) i dag motsvaras av IVO:s tillsyn och prövotid/återkallelse av legitimation enligt PSL; övergångsbestämmelserna p. 3–6 till SFS 2010:659 gör att den upphävda lagen fortfarande tillämpas i vissa äldre ärenden.